Stjärnorna, det vackraste jag vet
Stjärnorna, det vackraste jag vet. En oerhört svart himmel och sporadiskt utspridda gnistrande punkter som bildar oändligt många mönster. Så länge de finns där så kommer allt lösa sig. Något att följa när mörkret smyger sig på, när allt ljus försvinner och när man är borttappad i den mest snårligaste situationen man kan trassla sig in i. Så länge det finns på himlen så kommer det att lösa sig, det kommer att göra det. Även om någon av dem försvinner. Det blir mörkare, men det finns fortfarande ljus, för när en av dem slocknar, så föds en ny.
Kommentarer
Trackback
