Det har fastnat i huvudet
Jag har så mycket som jag vill få ur mig, så många ord, tankar, drömmar, känslor, texter. Jag bygger upp sådana texter i huvudet, men när jag fattar pennan, när jag sätter mig vid datorn, är de som bortblåsta, och jag är tom. Varför försöker de äta upp mig när jag inte får mätta dem?
Jag kommer aldrig förstå hur man kan vara glad ena sekunden, och sen på ett ögonblick fyllas med tårar och vilja försvinna för evigt. Jag förstår inte hur det går till. Man tänker för mycket. Man övertänker verkligen allt. Tillslut orkar man inte längre, man orkar inte fundera om det är bra, eller om det är dåligt. Kan man inte bara få leva utan att känna så jävla mycket hela tiden?
Jag har redan tänkt sönder varenda ord och det känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv.
Jag har redan tänkt sönder varenda ord och det känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv.
När kudden är som allra blötast utav alla tårar, somnar man. Dagen efter när klockan ringer går man upp som om ingenting har hänt. Man ler när någon frågar hur man mår. Och man svarar att man faktiskt mår bra. För man intalar sig själv att alla de där kvällarna av självhat, inte finns. För ingen ska någonsin få se en svag, fastän man i själva verket håller på att gå sönder. Alla sömnlösa nätter, alla tysta skrik, alla stunder när man gråter i sin ensamhet och letar efter en anledning till att fortsätta kämpa. Jag vet hur det känns att tappa bort sig själv, och hur fort det kan gå. Tänk att en dag, få vakna upp och allt bara känns bra igen.
anna
Kommentarer
Postat av: s
Nu vet jag att det inte bara är jag som är så här, tack.
Trackback
