Nätterna är känslornas rampljus
Tankar som krockar med varandra i mitt huvud. Ibland känns det som om ingen, ingen i hela världen, kommer förstå vad jag tänker eller känner. Kanske är det för att jag, ibland, inte framhäver dem på det bästa sätt och det är ju så, att man inte alltid kan hålla allt inom sig. Men på något sätt, känns det som det enda rätta, i alla fall just nu. Man måste ha varit nere för att kunna uppskatta allt bra som kommer. Man måste ha varit nära helvetet för att förstå sig på himlen. Det är nog inte förrens nu jag inser att jag har tappat bort en liten del av mig själv. Någonstans där ute springer jag fritt, en vilsen själ som inte hittar balansen mellan rätt och fel, medan den större delen, desperat letar efter den lilla. Så rörigt, så krångligt och jag kan tycka så meningslöst. Allt är inte okej, och jag kan inte sluta fundera om om livet någonsin kommer vara helt okej, knappats. Ibland känns det bokstavligt som om nätterna kommer döda mig. Och det är verkligen så, att nätterna är känslornas rampljus, för ni vet ju när man ligger där inne på sitt rum, i sitt mörka rum, i sin säng, och tänker på allt och lite till. Det värsta är när man ska somnar och tänker "imorgon ska jag vakna med inställningen att dagen kommer bli bra" men så slutar den ändå med att man ligger gråtandes i sängen precis som kvällen innan. Jag hoppas hela tiden, att allt så småningom ska bli som det alltid har varit, men så kommer jag på, att man inte kan vrida tillbaka klockan och ändra på det som blev fel. Men allt är som sagt bara tankar, tankar som krockar med varandra i mitt huvud.
anna
Kommentarer
Postat av: Tovvsan
Va stark! <3
Svar:
Anna Hermanson
Trackback
