Ibland bara brister det. Det är som ett tryck över bröstet, som känslan av att drunkna om och om igen. Som att lungorna får en lapp där det står "ur funktion" eller att luften helt plötsligt förvandlas till ingenting, tar slut. Alla känslor du gått och burit på länge. Man sitter där på sängkanten klockan 03 på natten och vet inte vart man ska ta vägen. Det känns som om den enda utvägen är att fly, men det går inte. Det är okej att vara ledsen, känna sig värdelös och vilja fly ibland. Att skrika och känna sig maktlös. Men kom ihåg, att nästa gång du vaknar upp, då ska du vakna upp starkare än någonsin.
Kanske måste man först gått vilse för att tillslut hitta hem. Och veta att om man faller fyra gånger, så reser man sig upp fem. Ibland handlar det inte om vart du är påväg eller hur långt du har kommit. Ibland handlar det bara om att aldrig stanna eller sluta kämpa. "Släpp det som har hänt i det förflutna. Det är borta. Allt du har är nu och dina planer för framtiden." Varför ska det vara så svårt? Vad är felet egentligen? Det kanske handlar om att allt har sin tid. Det tar en viss tid att få det utsuddat ur sina tankar, och då får det ta den tiden innan det är borta, borta för evigt.
Och så plötsligt, en dag, smiter lyckan in genom en dörr man inte visste att man lämnat på glänt. Hela livet blir lite klarare och själen blir starkare. Det känns bra och sedan ännu bättre. Tillslut kommer man på sig själv sitta där och småle. Det är som att man blir generad för att man kan komma på sig själv att sitta och le som en idiot bara för att man är så lycklig, när man vet att man hittat en del av sig själv i en annan människa. När den där tystnaden i konversationen som smyger fram inte blir pinsam längre, den känns bara bekvämt och man behöver inte säga något, för man kan bara ligga där, ligga där och säga ingenting men ändå känna allt i hela världen. Många säger att kärleken oftast kommer till en gräns, en gräns där känslorna dör ut, men va? Nej, jag förstår inte. För jag blir bara mer kär för varje dag som går, och jag vet att om tio dagar kommer jag vara ännu kärare, och om en månad likaså. För mig är kärlek allt, och för mig är du kärleken.
Just i denna stund, skulle du kunna ändra på hela ditt liv. Man skulle kunna gå fram och kyssa en främling mitt på gatan, ringa personen du älskar och bekänna dina känslor. Det enda som stoppar dig är rädslan för konsekvenserna. Men vem bryr sig egentligen? Varför bry sig om konsekvenserna om det gör dig lycklig för bara en sekund? Gör det ändå, trots konsekvenserna. Gör det för att de gör dig lycklig.
anna
