När allt bara är blandat
Skrivet: · Anna Hermanson, Texter
Som att sitta där på en ljummen träbrygga medan dagen förvandlas till kväll. Doppa tårna i vattnet och känna en smak av sommaren, men nej, det räcker inte. Jag vill ha sommar precis över hela kroppen, inte bara nudda tårna i den. Andas in den friska sommarluften och titta upp mot himlen. Snart bildas de där vackra lysande partiklarna som med ett annat ord kallas för stjärnor. Ett ilande längst med ryggraden och jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag är tvungen att lägga mig ner på bryggan som förövrigt har gått från ljummen till kall. Jag tänker och jag minns, jag ler men jag kan inte låta bli att gråta. Jag torkar bort tårarna från mina kinder, som om jag undanhöll dem för mig själv. Som att jag tyckte det var fel att visa att jag var ledsen. Jag sätter mig upp och drar knäna tättintill min kropp. Jag huttrar till. Sedan kommer de där andningarna. Snabba andningar och jag får kippa efter luft samtidigt som det hugger i bröstet. Det är alltså såhär det känns. Det är såhär det känns när man inte vet vart man ska ta vägen. Det är så här det känns när hjärtat vill de ena men hjärnan säger någonting annat. Det gör ont, samtidigt som jag fortfarande har kvar ett svagt leende på läpparna. Jag sträcker på mig, tittar upp mot himlen som nu har blivit utsmyckat av tusentals stjärnor. Och just där och just då, ser jag ett stjärnfall. Jag ryser till i hela kroppen, blundar hårt och gör en önskning. Önskar att jag en dag ska vara hon som inte var såhär.
anna
