Han ler och jag smälter
Skrivet: · Anna Hermanson, Texter
Vi låg där på ditt hallgolv, tätt intill varandra. Hur hamnade vi där egentligen? På något sätt känns det som om det var det enda stället som fanns i hela världen när vi låg där. Vi låg där och pratade och så fort du skrattade, var det som att det kittlades i min mage. Jag älskar ditt skratt. Och då när du vände dig om mot mig, tog bort en hårslinga från mitt ansikte, tittade mig djupt in i ögonen innan du slutligen kysste mig. Kommer du ihåg att vi låg där i timmar?
Eller då vi smög oss ner i köket, mitt i natten, bara för att vi var hungriga. Vi nästan bubblade av skratt när vi satt där tätt intill varandra och delade på en daimtårta. Så typiskt oss.
Störst av allt är kärleken. Kärleken är så stor att den inte ryms i ord. Jag trodde jag visste var kärlek var och innebar, men så träffade jag dig. Inte hade jag en aning om att mitt hjärta skulle volta runt inom mig varje gång du tog min hand och kysste mig. Jag glömmer aldrig den kvällen då vi sa att det var du och jag. Jag glömmer det aldrig.
Ständigt pirr i magen och ett stort lyckorus ryms i min kropp dagligen, bara på grund av dig. Min kärlek. Mitt hjärta. Dina händer runt min midja, och så plötsligt var jag hel.
Ständigt pirr i magen och ett stort lyckorus ryms i min kropp dagligen, bara på grund av dig. Min kärlek. Mitt hjärta. Dina händer runt min midja, och så plötsligt var jag hel.
När du tar mig i handen och leder ut mig i natten. När du står bakom mig och håller om mig. Vi tittar upp mot himlen. Under den är vi som två pyttesmå partiklar jämfört med den oändliga stjärnhimlen. Men det är du och jag. Det är du och jag som står där. Tätt intill varandra, bara du och jag. Och så kommer det alltid att vara, bara du och jag. Och som du redan vet, jag älskar ju dig.
anna
