Jag satt där på klippan en tidig morgon, klockan hade precis slagit över till 06. Det blåste ute och vågorna från havet skvätte upp på mina fötter. Det var kallt men jag brydde mig inte. Jag tittade ut över horisonten och det enda jag kunde höra var mina andetag. Jag kom på mig själv andas allt häftigare och häftigare. Jag la mig ner på klippan och slöt ögonen. Jag tänkte på dig.

Du tittade lite fundersamt på mig och log det där speciella leendet. Du märkte att jag ville säga något, men jag drog ut på det, i allafall i några timmar. Jag visste att jag skulle säga det den dagen, men mina läppar kunde inte forma ordet ännu, jag var så nervös att jag vill gå under jorden.

Jag rös till i kroppen när jag kände hur de första regndropparna träffade min solbrända hud. Regnet hindrade mig inte, jag låg kvar där på klippan. Jag var som en måltavla för alla regndroppar. Det började blåsa allt mer, vågor sköljde mina fötter. Jag hörde hur en båt kom åkandes på vattnet, men jag hade inte orken att vända mig om och titta. Jag bara låg där, med slutna ögon och hörde mina andetag.

Vi gick ner till ditt kök, klockan var strax efter 03 på natten. Vi tog oss något att äta, båda var så hungriga. Tysta satt vi där och åt. Det var mörkt ute och månen lyste in genom köksfönstret. Jag sneglade på dig i smyg och såg hur koncentrerad du var när du tog skeden i mun och njöt av tårtans smak. Jag log för mig själv. Du tittade på mig och jag vände bort blicken. Jag kunde känna doften från din parfym och det sprudlade i hela kroppen. Jag vände mig och mot dig och öppnade munnen men hejdade mig direkt. ”Vad skulle du säga?” frågade du nyfiket och nästan visste svaret. ”Ingenting.” svarade jag och kysste dig.

Jag satte mig upp och drog upp benen mot bröstet. Jag vilade hakan på mina knän. ”Vad är jag rädd för?” frågade jag mig själv. Det började regna allt mer och jag kunde inte längre hålla tårarna inne. Jag visste inte precis vad jag grät åt, men det kändes som en ren befrielse. Om någon skulle se mig nu skulle ingen förstå att det var tårar som rann ner från mina kinder, det syntes inte i regnet. Jag reste mig upp, torkade bort tårarna och gick tillbaka hem. Sedan somnade jag.

Vi smög oss upp för trappan och la oss igen. Vi låg tysta tätt intill varandra. Jag tog ett djupt andetag och tittade på dig. Där låg du, alldeles bredvid mig. Jag kunde känna ditt hjärta slå. Jag kunde känna din värme och din varma andedräkt. Det luktade hemma, jag kände mig hemma där hos dig. Tillslut böjde jag mig lite över dig, tittade på dig och log. Sedan sa jag ”Jag älskar dig, jag älskar dig”

anna